mammaannamaria

Vecka 40+4. En helt vanligt Söndag, inga känningar alls. Vi sätter oss för o kika på semifinal i bandyn, det var Bollnäs-Sandviken. Pang säger det bara och det kommer en värk, vågar inte hoppas eller tro, sätter mig och klockar lite värkar på min värktimer som ja laddat ner till mobilen, de kommer rätt regelbundet men gör inte jätte ont. Jag säger ännu ingenting till Jonas, vill inte ge honom några förhoppningar då jag var rätt säker på att dom skulle försvinna.

I halvlek så säger ja att jag har rätt regenbundna värkar, ringer upp Jossan och talar om lite senare. Hon tycker jag skall ringa förlossningen så jag gör det. Där får jag till svar att avvakta tills det är fem minuter mellan värkarna? Så jag avvaktar, tar mig ett bad, packar lite prylar och ringer mamma och pappa för en liten heads up, dom skulle ju ha Neo.

Mamma tycker vi ska komma med Neo, så vid 22 tiden packar vi ihop oss och åker ner till mor och far, sitter där och det blir allt starkare tycker jag, fortfarande inga fem minuter mellan dock, vi ringer upp igen varvid dom tycker vi ska åka in och ber oss äta nått innan vi åker. Så vi gör oss nån macka och äter en yoghurt, jag går upp med Neo som inte vill somna, försöker mellan verkarna mysa lite med honom så han skall somna, det slutar med att vi busar så vi går ner igen. Väl nere i köket kommer en smällvärk. Det gör verkligen ont, så vi besämmer oss för att det är nu dags att ringa en taxi. Taxin kommer rätt snabbt. Väl i taxin ökar värkar rejält i styrka och kommer nu med 2 minuters mellanrum. Det var precis lika med Neo, på en gång vi satt oss i taxin tog det fart.

Taxiresan var okej, så jädrans ont gjorde det faktiskt inte, Jonas satt och sov och jag fortsatte klocka mina värkar. Insåg ganska snabbt att nu är det två minuter mellan och slutade därför att klocka dom. Jag tycker resan gick jättefort! Väl framme följde chauffören med oss upp på förlossningen för lite papper han skulle ha, vi fick ett undersökningsrum och jag blev direkt uppkollad för att mäta värkarna samt Stellas hjärtljud.

Jag fick ligga så i 20 minuter sen kom barnmorskan (som för övrigt var helt underbar) in och undersökte mig, Jonas hade gissat att jag skulle vara öppen fem centimeter och jag hade gissat på tre. Jag var nu öppen fyra centimeter så fick direkt flytta över till en förlossningsal där jag fick byta om till en såndär snygg vit rock ni vet J

Jag vad om en sån där gå grej på en gång för det tyckte jag var skönt med Neo, tycker det är hemskt svårt att ligga still när jag har ont. Så där struttade ja runt en stund med den där, och aj aj nu började det göra riktigt ont kände jag. Jonas såg det på mig också tror jag. Så efter nån minut kommer barnmorskan in som bevakat mina värkar från sitt rum och frågar om jag fått mycket ondare nu för hon såg att värkarna tilltagit rejält, hon ville undersöka mig igen. Nu hade det gått lite drygt en halvtimme sedan vi kom dit in.

Hon undersökte mig och konstaterade att här går det undan, jag var öppen 6 centimeter nu. Jag bad om epidural, jag ville inte göra misstaget att få den försent igen, jag fattade inte riktigt vad alla pratade om att smärtan försvann av den, för den gjorde noll verkan med Neo.

Det kom in en helt underbar läkare efter en stund och skulle sätta EDA:n. Jag var lite rädd eftersom sist ja skulle få den satt läkaren i ett mörkt rum och fumlade med sina saker, varvid barnmorskan frågade om han inte skulle tända lampan, han svarade då: Jag är ljusskygg. Panik! Det tog även jättelång tid och gjorde ont ont ont då jag hade cirka 30 sekunder mellan värkarna.

Denna gången frågade jag: Om det var långt kvar, och då var det klart. Underbart!

Och efter bara en kort stund, kan inte riktigt uppfattar hur länge, så kände jag att nu har det hänt grejer, det kändes helt underbart! Det gjorde knappt ont längre. Barnmorskan satt inne med oss och småpratade om utbildning och ditten o datten, och sa tillslut: Nu pratar du dig genom värkarna som om du knappt kände. Och så var det också. Jonas och jag kunde sitta och prata sen hon hade gått ut också. Häftigt!
Jag blev sedan undersökt igen och då var jag öppen åtta centimeter. Efter cirka en timme sa jag till barnmorskan att nu gör det väldigt ont igen, har den slutat verka? (Återkommer till detta) Men näe hon sa att i detta skede så hjälper inte bedövningen, ahaa okej..

Hon undersökte mig igen då och jag var öppen nio centimeter, hon skulle nu ta hål på hinnorna då vattnet inte gått. Men först måste ja göra klart allt sa hon och tog på sig munderingen, för nu kan det gå fort och att nu kommer nog bebisen snart . Coolt att veta att nu är det nära, jag minns att jag kände mig alldeles pirrig mitt i allt.

Så hon tog hål på hinnorna, och värkarna fortsatte som innan, sedan började ja känna ett jädra tryck så hon undersökte mig återigen för att se om jag kunde krysta. Det var då lite kvar, men hon försökte att hjälpa till lite. Jag fick dock småkrysta lite för jag hade ett tydligt tryck och ville trycka på.

Så jag låg så en liten stund, sen kollade hon om det var dags, och det var det. WOW tänkte jag. Så hon knäppte upp min rock och ser då att OJ EDA:n har ju lossnat, jag sa ju att den gjorde ont tänkte jag för mig själv och bad dom att snälla sätt tillbaka den igen för nu gjorde det verkligen jätteont, men jag fick det svaret jag väntat mig att den hjälper inte när man ska krysta ut bebisen, det visste jag egentligen men kände mig så desperat av smärtan.

Hon fick larma på undersökterskan som nästan inte hann komma in, för efter första krystvärken var huvudet ute, och nu trodde jag på allvar att nu dör jag på kuppen, jag kände verkligen att huvudet spände ut allting och tryckte på, då fick jag nå sjuka krafter och tog i allt jag hade och lite till, och vips så kom Stella ut. På två krystvärkar. Vi var nog alla lika chockade var sjutton krafterna kom från för jag låg och sa: Jag dööör det går inte J Det var nog det otroliga stöd som jag fick av Jonas och peppande ord från barnmorskan som gjorde att allt gick så pass fort.. Tänk vad det gör mycket!

När jag väl fick upp lilla prinsessan på bröstet frågade ja med en gång: Vad blev det? Hon skulle vända upp henne så vi skulle se, först såg jag navelsträngen och trodde det var en snopp, Jonas tyckte han såg en pojke först han med. Men icke, det var en prinsessa! Hon luktade helt underbart var alldeles blöt och varm, det går alltså inte att beskriva den känslan när man får upp sitt barn på bröstet! Hon var världens vackraste! Efter en stund var det dags för första måltiden och det gick jättebra!

Jonas fotade lite under förlossningen men dom bilderna behåller vi för oss själva J